Det finns två sorters trygghet men bara en sorts frihet.
januari 30, 2009
Det finns en trygghet som kan ges till alla medborgare; nämligen en garanti för drägliga levnadsförhållanden. Pengar till mat, husrum och livets absoluta nödtorft kan och bör garanteras alla. Men det finns också en annan sorts trygghet som till sin karaktär mer är att likna vid ett privilegium. Den kan inte ges till alla och för att man ska kunna ge den till vissa så måste andra ställas helt utanför. I Sverige har vi båda sorternas trygghet, men om vi vill kan vi välja bort den negativa tryggheten och få ökad frihet i utbyte.
Den dåliga sortens trygghet tar sig flera skepnader. En rigid arbetsskyddslagstiftning och ett fack på offensiven är kanske de största anledningarna till att denna sorts trygghet frodas i Sverige. Det enda sättet för ett fackförbund att höja lönerna för sina medlemmar över den nivån som hade förekommit på en fri arbetsmarknad är genom att höja arbetslösheten. Detta medför att man får ett system med ett visst antal välbetalda och trygga löntagare medan en allt större skara hamnar utanför. Detta är omöjligt i överensstämmelse med samtliga löntagares intressen, jag skulle vilja se den människan som frivilligt var arbetslös för att de som har jobb ska få högre lön.
Så hur lyckas facket få folk utan jobb att inte ta ett jobb till en lägre lön när det är fackets löneanspråk som gjort dem arbetslösa? Genom statligt sanktionerade tvångsåtgärder.
Lagen om anställnigsskydd, LAS, är en lagsamling som ger den äldre generationen en trygghet på de ungas bekostnad. Den gör att de flertalet jobb som finns öppna för unga är svarta, via bemanningsföretag eller helt enkelt inte existera. Den missgynnar dessutom företagare som inte vågar anställa trots att de behöver. Mycket av fackföreningarnas verksamhet och LAS är ett sätt för vissa människor att sko sig på andras bekostnad. Det är motsatsen till allt som skulle kunna kallas solidaritet och går också stick i stäv med vad frihet är.
Frihet är att inte behöva bli ett offer för andras godtyckliga maktutövning, vare sig statens eller fackföreningarnas. Den negativa tryggheten urholkar både friheten och den egentliga tryggheten som kommer av en dynamisk arbetsmarknad med gott om arbetstillfällen.
Den otrygghet som den negativa tryggheten för med sig gör att folk ropar efter mer av samma vara och så går det neråt i en negativ spiral. Vi kan bryta den här trenden om vi nöjer oss med den sortens trygghet som är den enda värd namnet och den enda som alla tjänar på.
Företagarna är de största bovarna i Sverige.
januari 19, 2009
”Du kommer inte få nåt för det rent ekonomiskt, men du får ju ett intressantare jobb”.
Det var mina föräldrars motivering till att jag skulle plugga vidare. Jag tyckte alltid att det var konstigt. Att utbilda sig är att investera i framtiden, att öka värdet av sin framtida produktion. Men en investering utan avkastning? Varför vore det orättvist om man fick lön för mödan? Om man planterar ett äppelträd i sin trädgård får man efter någon år en liten äppelskörd, det är orättvist. Om jag inte planterade något träd och följaktligen inte fick någon skörd är det också orättvist. Det enda som är rättvist i dagens Sverige är oförtjänta äpplen och plundrade äppelträd. Med den logiken förstår man genast logiken bakom den icke lönande utbildningen. Det är det faktum att man förtjänat en belöning som gör att det vore orättvist om man fick den. Om man ändå vill odla äpplen, ja kanske jättemånga, anställa folk som hjälper till vid skörden och sälja äpplena till den som vill ha, då är det naturligtvis också orättvist att man tjänar pengar. Därför får man böta pengar, ju fler äppelträd desto högre böter.
I dagens Sverige betalar ingen brottsling lika höga böter som den framgångsrike företagaren. Han/hon är med andra ord den värsta brottslingen. Kanske är det på grund av detta som vi svenskar gillar lotterier av olika slag, det handlar ju om att få en betalning för något man inte producerat. Någonting fullkomligt rättvist med andra ord.
För att få de konstiga resonemangen ovan att gå ihop försöker man få oss att tro att vi inte förtjänar det vi förtjänar. ”Klart du pluggar vidare med din bakgrund”, säger de. ”Du är född med en arvsskuld, inget du gör är välförtjänt därför att andra inte har lika bra förutsättningar.” Men om man inte gör något då? Tänk om alla Sveriges företagare skulle sluta jobba och anmäla sig som arbetssökande skådespelare? Varifrån skulle då de oförtjänta äpplena tas? Då kunde vi alla spela martyrer, ”Men varför kan ingen komma och ge oss ett jobb?”.
Samhället är alltså beroende av dess största brottslingar. Oj,oj, hur ska detta gå?
Nu vill jag fästa er uppmärksamhet på slutet av mina föräldrars uttalande ”du får ju ett intressantare jobb”. ÅHÅ, är det inte lite orättvist här egentligen. Jag fick ju en belöning i alla fall. Precis som eleven med ett oförtjänt dåligt betyg har jag ändå ett äss i rockärmen. Här kommer vi till kärnpunkten, det är själva produktionen som gör att man mår bra, som gör att man känner att man står på egna ben. Eventuella pengar är bara symptomen på ”sjukdomen” mänsklig skaparkraft.
Socialisterna tror att de kommer åt sjukdomen, men de lindrar bara symptomen och kan aldrig, utan att förslava oss fullkomligt, förgöra känslan för rätt och fel, för moral och omoral. Man kan plundra andras äppelträd men de äpplena kommer aldrig att kännas lika värdefulla som om plundrarna istället odlat träden själva.